10 mars, 2015

Närmande

Jag brukar ofta titta på den här bilden. Du står där, ser så lycklig ut, så hoppfull, förväntansfull. Så oskyldig och oskuldsfull. Vi hade just flyttat, långt... långt, och vi skulle börja om. På nytt. Du och jag och vår nya familj.

Det är du och jag. Familj. Framtid. Hopp. Jag ville ge dig allt det där... trygghet, en framtid där du och jag fick växa och formas tillsammans. Jag ville se dig växa upp, utvecklas; jag ville vara din pappa och din bästa vän, din mentor och din egen retsticka. Jag ville vara allt för dig.

Jag försökte. På alla sätt och vis. Men misslyckades. Det gjorde ont och en dag kanske jag får chansen att berätta för dig, varför det gick så fel och varför jag inte fick vara så nära som jag ville. Kanske får jag berätta vad jag kände och vad jag känner. Jag hoppas det.

Jag älskar den här bilden på dig. Du strålar. Du är full av liv. Lek. Bus. Och jag vill fortfarande ge dig allt det där jag hittills inte fått chansen att ge dig. Jag tänker inte svika dig; jag har lovat dig en ny framtid, jag har lovat dig närhet och trygghet, och jag tänker ge dig det.

Det är mycket som är osäkert just nu, älskade du... Det är mycket som jag inte vet, men jag lovar dig att jag aldrig ska släppa taget om dig, och snart... snart... ska jag finnas närmare dig.

Du. Jag. Vi. En familj.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar